Det har hänt igen.
Det var ett år sen sist, och förra helgen var det åter dags .
Jag och maken tog med oss våra tonårsdöttrar, (eller kanske var det snarare de som tog med sig oss?) till Stockholm och Friends Arena för en konsert med det ultrapopulära, vrålkända, supersnygga pojkbandet One Direction.
Pust.
Vilket ståhej.
Biljetterna köptes redan i höstas. De kostade nästan 700 spänn, styck! Och därtill ska läggas kostnader för ”merchendise” (läs: onödiga idolprylar) samt bensinpengar och hotellövernattning. PLUS trixandet med att fixa barnvakt till de tre mindre barnen.
Ni skulle bara veta vilket elände det var. En av sönerna stod inte ut med tanken på att han skulle behöva åka bort redan första dagen på sommarlovet, dessutom två dygn, så han utövade högljudda protester i flera dagar. Hans irritation över pojkbandets närvaro i Sverige gick i det närmaste överstyr. Det skulle praktiskt taget förstöra HELA hans sommarlov, att hans nu skulle vara hos sin moster över helgen. Men innan ni förtvivlar över hans öde kan jag berätta att han överlevde, och de andra två också. Men god marginal. De hade de,t kort sagt, hur bra som helst. De fick till och med min svåger att tillverka svärd av trä i sin verkstad. OCH de fångade grodyngel. Bättre sommarlovstart kan man knappast få.
Döttrarna däremot, hade naturligtvis både avlidit och dunstat och fallit ifrån om de INTE fått åka på konserten.
Hm…
Nåväl, det var riktigt roligt att komma iväg. Jag älskar Stockholm. Och att få ett litet äventyr med bara två av barnen var både viktigt och roligt för oss alla fyra.
Resan startade redan 5.40 på morgonen. Då hade vi vart uppe ett tag och lagt i matsäck och packning och filtar, (som tur var, vilket jag återkommer till…)
Eftersom insläppet inte var förrän 16.30 hade vi nu lite tid på oss att vandra i Hufvudstaden, vilket ju inte händer varje dag precis. Vi började med att åka till Slottet för att begrunda vacker byggnadskonst. Det är nämligen sådant som mamman i huset uppskattar. Och det försöker jag med skiftande resultat överföra till barnen.
Så var vi ju också tvungna att skoja med högvakten. Tänk att de där strama mannen i ”hyttarna” utanför Slottet, de verkar inte fatta det där med ”säg omelett”. Jag försökte med en, han log ju inte en enda gång!
Tråkig typ… 😉
Vi fick även en liten tur i gamla stan, det var trevligt, en liten rast på Plattan, sittandes på filten, och ett antal besök i några butiker på Drottninggatan blev det också. För oss lantisar är det ganska speciellt . Ni som inte bott hela ert liv i ett samhälle som inte ens har en affär, kan nog inte förstå det märkvärdiga i att se storstan;)
Men efter ett par timmar blev det för varmt -och för dyrt;) så vi åkte vidare mot Solna och Friends Arena. Vi hittade en parkering relativt enkelt och hade nu god tid på oss innan det var dags att släppa in de små tonåringarna i vimlet.
Det var inte sådär hysteriskt utanför arenan som man kanske kan tro. Det var ju otroligt mycket folk, men ändå rätt samlat tycker jag. Alla var väl nervösa kan jag tänka mig. Utanför en av entréerna stod det två, ja ni läste rätt, två bajamajjor. Kön dit var enorm. Man kunde liksom ställa sig i kön INNAN man blivit nödig eftersom man ändå skulle hinna bli det innan kön var slut. Om det då istället inte hade hunnit bli fullt i de icke spolbara utomhusklosetterna.
Urk.
Det blev till att knipa istället:)
En mamma jag träffade på hade suttit i kön till ståplats-insläppet i FEM timmar och inte kunnat lämna sin plats förrän hon blev avlöst. Hon gillade inte heller åsynen av toakön, kan jag meddela.
Men är det konsert gör man tydligen vad som helst!
Jag fick lösa min kissnödighetskris med att gå in i baren! Där jag blev tvungen att köpa en stor cola med is för 28 kronor och sedan kunde jag gå på toa:)
Halv fem blev tjejerna insläppta och jag och maken skulle nu få ett antal timmar av sk egentid, (vilket ju var ett i det närmaste skällsord i det överfulla Solna) -så gick vi till bilen.
Vi övervägde länge om vi skulle åka iväg eller vänta. Men tillslut hörde jag istället maken snarka från sin sida av bilen.
Hahaha! Snacka om trötta föräldrar!!! En timme senare vaknade nämligen även jag…
Vid det laget var det svinkallt ute. Filten, som nu varit både picknickplats och täcke, fick nu bli jacka och vi gick tillbaka mot arenan för vid det laget var det ingen ide att åka nånannanstans. Arenan hade öppet tak, och gav oss nöjet att höra primalskriken från de tiotusentals lyckliga tjejerna därinne.
På vägen dit, också sittandes på filtar, och med kassar och andra tillbehör utmed en husvägg, träffade vi på mina kusiner! (Ska erkänna att jag faktiskt först hann tänka att det nog var tiggare…) Världen är liten, särskilt ibland.
När vi stått och pratat både länge och väl, kom vi fram till att vi skulle skjutsa dem med vår bil för att hämta deras bil som stod en bra bit längre bort, och sedan åka tillbaka med bägge bilarna, till den parkering där vi stod nu, och som nästan var tom.Klockan 22.00 skulle vi sedan träffa våra flickor ovanför trapporna vid ingången.
Trodde vi.
När vi svängde ut från arenaområdet såg vi både vakter och poliser, men då var det försent.
Hela Arenastaden stängdes av för trafik.
Snacka om One Direction!
Vi blev nu tvungna att i en halvtimmes tid pendla fram och tillbaka bland poliser, vakter, föräldrar, vanligt folk och bilar, på smågatorna bakom arenan. Strax före tio blev jag tillslut tvungen att hoppa av och halvsprang nu mot arenan medan maken fortsatte åka fram och tillbaka!!!
Väl framme fick man först inte komma upp för trapporna där vi bestämt att vi skulle träffas. Sedan fick man inte heller stå nedanför trapporna utan hänvisades till andra sidan gatan. Dessutom kraschade hela mobilnätet och det gick inte ringa maken. Tjejernas mobiler var urladdade för länge sen pga av allt filmande, och när folket bara vällde ut kan jag erkänna att jag blev en aning nervös över hur vi skulle hitta varann. Vi hade ju dessutom inte ens checkat in på hotellet än. Och det var en bra bit dit.
Det var bara att ställa sig där och vänta…
Tror ni man blir överlycklig då, när de plötsligt bara kommer gående? De bara var där!
Och en minut senare stod maken där!
Han hade lyckats hitta en parkering och hunnit springa till arenan innan vi hunnit gå därifrån.
Att där i vimlet av folk plöstligt återse sin familj var ju rentav rörande! Nästan religiöst!
(Och ja, jag tackade Gud)
23.45 checkade vi in på hotellet.
Det var ganska…gött:)
Men frågan är vad som händer till nästa år. Om de där flickmagneterna kommer tillbaka till Stockholm?
Då får de nog åka tåg.
De borde väl byta idoler nångång???
Eller vad tror ni;)
Nåväl, den här låten får även mig att dansa, och här är några rader:
Don´t need makeup, to cover up,
Being the way that you are is enough,
Everyone else in the room can see it,
Everyone else but you,
Baby you light up my world like nobody else,
The way that you flip your hair gets me overwhelmed,
But when you smile at the ground it ain’t hard to tell,
You don’t know,
Oh, oh,
You don’t know you’re Beautiful,
—
But that’s what makes you beautiful
skrattmaja spekulerar 