Dagen efter på Ektomta, några glimtar från Ölandsresan

I går kväll kom vi hem från vår hastigt planerade semester.

Vi har varit på norra Öland, på Bödagårdens camping. För vilken gång i ordningen vi varit där vet jag snart inte längre, men många är det. Vi har bott i våra vänners husvagn med plats för sju personer, och vi har haft fantastiskt väder exakt hela veckan. Vi packade för en prognos som sa att det skulle bli kallt och regn, så det mesta vi la ner blev inte använt.

Vi badade varje dag och jag har för första gången på kanske femton år njutit av att få sola. Att få ligga på stranden och läsa i en bok. Lyssna på musik. Bara vara. Utan att bli rastlös. Det måste väl vara min ADHD-medicin, tänker jag och skrattar för mig själv här där jag sitter.
Det är som om jag blivit en lugnare människa sen jag började med den i våras.

Och såklart var detta att vara på stranden och INTE ha barn att passa väldigt ovanligt. Inga ungar som snor andras grejor på stranden, som rymmer iväg eller kastar sand på någon topless-solande blondin. Barn som kan gå till och från stranden själva.
Vi var där vid ca tio varje förmiddag och gick hem ca halv ett för att äta lunch. Då mötte vi alla andra typ. Alla barnvagnar, och alla barn… varför går så många ner till stranden vid den tid som det rekommenderas att gå hem? Och varför är det så viktigt att sola när man har en liten bebis att sköta om?
Jag dömer ingen, men jag tänkte tanken.
Själva höll vi på att bli stekta och längtade efter skugga.

Egentligen hatar jag stranden.
Varför? Jo, för det är den plats där vi feta inte hör hemma.
Jo, kanske de skuggiga blåsiga dagarna, då det är okej att gå i långa shorts och t-shirt.
Men de dagar när solen steker och vi feta ska tvinga in våra bleka ytterst sol-ovana kroppar i de små badkläder som butikerna erbjuder, och känna hur svetten liksom bränner in emellan valkarna och får dessa att nästan limmas ihop, de dagarna är inte helt underbara, kan jag meddela.
För att inte tala om skavsåren mellan låren som uppstår när två otränade tjocka ben gnids mot varandra i solvärmen och liksom skapar friktion i svetten, det är det inte många som vill tala högt om.
Men i år är jag förändrad.
I år valde jag att strunta i min inbillade tanke, att feta människor inte får vara på stranden.
Och jag mådde väl av det.
(Bebisarna och småbarnen, däremot som släpades hem framåt fyra på eftermiddagen, skrikandes och gråtandes, hur bra mådde de?)

Det var så underbart att sola. Så underbart så jag nästan tror jag ska göra det någon mer gång denna sommaren 😉
Men nu är vi ju hemma igen.
På fastlandet.
Här hemma hörs inget skalp av hav, och här finns ingen ölandsluft.
Jag älskar Öland. Det händer något med mig i samma sekund som jag kommer upp på Ölandsbron.
Det är som om jag blir en friare människa.
Jag kan inte förklara varför.

Men klockan 19.45 igår kväll kom vi hem. Vi svängde in på garageuppfarten med vår vällastade bil och vår mycket uppseendeväckande takbox. Den där svarta, som är märkt med en stort OLW-märke där bak och som på sidorna har den orangefärgade texten: Nu har vi fredagsmys inskrivet, med en käck liten not längst bak, också den i orange.
Mm, den ja…

Det hade varit en bilresa av sällan upplevt slag. För ca fyrtio mil hade förflutit och inte ett enda bråk hade uppstått på hela resan hem, och jag lovar att det aldrig tidigare har hänt!
Berodde det på den helt makalöst otroliga mängd godis vi köpt innan vi åkte hem? Fast godis brukar leda till sockerchock som leder till… så nej, det kan inte varit det.
De fick beröm i alla fall barnen för sin lugna insats och så var det dags att går ur bilen och packa in alla saker.
Den förste som mötte mig när jag öppnade bildörren var Bosse.
Han kom utskuttande från sin ormbunke på andra sidan vägen, som om han känt på sig att vi skulle komma hem, och tittade med sin lite surmulna uppsyn, som om han tänkte, ”har ni kommit för att stanna eller tänker ni åka igen, jag vill ha mat”, typ.
Men han följde glatt mjauande med oss in. Han har aldrig vart utan oss så länge och jag ska erkänna att jag saknade honom väldigt mycket, våran lille katt.

Inne i huset var det kopiöst varmt.
Och samma doft som fanns i huset när vi flyttade in för fem år sen, slog emot oss. Varför blir det så har jag ofta undrat?
Tänk att dofter kan sätta sig så i väggar!
I köket däremot luktade det gammal kattmatsburk och sur svabb. Varför det gjorde det är inget jag vill berätta om, om man säger så;)
En blomkruka var nervält, Bosse ville väl har lite bättre plats när han skulle spana i fönstret kan jag tro, men annars var allt i sin ordning.

Vissa saker tar vi ofta för givet, men det var faktiskt skönt att komma hem till ett hus som var omhändertaget. Vänner hade matat Bosse, vattnat pelargonerna och tagit in posten.
Det finns ju de som kommer hem till hus där det varit inbrott, till hus där det gått sönder en frysbox eller där storm förstört växthus.
Här var allt lugnt.

Vi bar in våra saker, och jag tog det ovanliga bestlutet att inte vare sig packa upp allt samma kväll eller börja tvätta, utan jag klev in i duschen, (tacksam över att slippa campingens duschkort där man får duscha varmt i två minuter för tre kronor och oftast har en kö utanför dörren) och sedan sjönk jag ner i soffan och läste veckans tidningar och såg på tv.
Jag minns inte när jag gick och la mig.

Jag minns inte riktigt heller när jag vaknade.
Bara att jag gjorde det många gånger innan jag gick upp.

Solen sken och det blåste in genom myggnätet i sovrummet.
Min direkta reaktion blev på nåt sätt att jag skulle ner och
förbereda för frukosten ute i förtältet.

Sen kom jag på igen, att vi ju var hemma.
Att allt var som vanligt igen.
Men jag blev inte ledsen som jag brukar när vi kommer hem från semestern.
Jag kände mig nöjd.
Och det var en otroligt härlig känsla.
Det känns som att vi har varit borta mycket längre än vi har, och det är ju verkligen att ha fått valuta för pengarna.

Idag ägnar jag mig åt tvätt och långsam uppackning av saker.
Känner ingen stress alls.
Lagar lite mat och spelar lite spel.
Pojkarna är fast vis sina datorer, men åtminstone en av dem har en kompis hos sig.
Ena dottern har åkt in till Habo och de andra döttrarna har lite tråkigt på var sitt håll.
Maken har nog tråkigast av alla.
För han staplar upp veden i vedskjulet.

Semester…
vilket konstigt ord.

Vad är det?
Egentligen?
Vad är det för dig?